User:Saftgurka/sandbox11

Se även: User:Saftgurka/sandbox5

1500s-1900

De första spåren till en svensk örlogsflotta härröra från den tid, under vilken Sverige bildades till ett rike. Av sveakonungen uppbådades då från de olika häraden skepp till "ledung", när fara hotade landet eller allmänt härnadståg beslutits. Enligt denna äldsta organisation av sjökrigsmakten ålåg fartygens utrustning såväl som deras bemanning de frie jordegarna, vilka därför var indelade i "hamn-" och "skeppslag". Efter vikingatiden, vilken kan anses såsom den svenska flottans första blomstringsperiod, råkade Sveriges sjömakt i ett förfall, som räckte nästan oavbrutet under hela återstoden av medeltiden. Traditionellt brukar den svenska flottans födelse förläggas till år 1522. På pingstafton den 7 juni detta år ankrade ett tiotal fartyg upp på Slätbaken utanför Söderköping. Fartygen kom från handelsstaden Lübeck och var den första leveransen av örlogsfartyg till Gustav Vasas tilltänkta flotta. På hösten samma år kom ytterligare minst tretton fartyg. Denna lilla flotta skulle senare framgångsrikt skära av den i Stockholm förlagda danska garnisonens möjligheter att få förstärkningar och lägga grunden till den svenska erövringen av staden 1523. Detta bidrog i sin tur till att Sverige kunde bryta sig loss från den drygt 130 år gamla danskdominerade Kalmar­unionen. När Gustav tillträdde regeringen (1523), bestod flottan icke av annat "än en hop skärjebåtar och annat prackeri ther hvarken hjelp eller tröst medförde", men konungen, som erfarit behovet av en flotta, vidtog kraftiga åtgärder till skapande av en sådan och efterlämnade vid sin död över 30 krigsskepp. År 1533 bröt krig ut kring tronföljdsfrågorna i Danmark och vid Bornholm den 8 juni 1535 fick den svenska flottan sitt elddop i ett sjöslag mot en lybsk flotta. Den lyckades vinna sin första stora strid mot en professionell motståndare.

Under Gustav Vasas tid drogs Sverige in i konflikter med ryssarna inne i Finska viken. Gränsdragningen hade länge varit otydlig och omtvistad. Ryska och svenska plundringståg i gränsområdena var vanliga och ledde till krig 1554–57. Flottan spelade här en betydelsefull roll som transportör av soldater till krigsområdet, men även under anfallet mot den ryska fästningen Nöteborg längs floden Neva. Anfallet blev visserligen ett misslyckande, men visade att den svenska krigsmakten kunde genomföra amfibieoperationer. När Gustav Vasa dog 1560 var inte bara det svenska rikets gränser konsoliderade. En krigsmakt och en flotta fanns tillgänglig för att försvara riket. Flottan var en viktig resurs i krig men också en stark symbol för furstemakten. På många sätt var örlogsflottan en värdemätare på de resurser dåtidens furstestater hade. Den svenska flottan utrustades och användes ett flertal gånger i samband med så kallade frieriresor. Den mest berömda var Gustav Vasas son Eriks resa till England 1559 för att locka drottning Elisabet till giftermål. Liknande resor gick till Skottland och Hessen. Överhuvudtaget var 1560-talet, under Erik XIV:s tid, en glansperiod för den svenska flottan som räknat i antalet seglande örlogsfartyg var Europas största. Den uppgick 1566 till 68 skepp (av vilka det största hade 90 kanoner och en besättning av 620 man), med tillsammans omkring 2 000 kanoner samt över 7000 mans besättning, dels ständigt, dels värvad sjöfolk, dels knektar. Flottan underhölls i dessa tider av rikets allmänna medel, varjämte städerna stundom lämnade krigsfartyg; i dess provianterande deltog alla utom adeln. Någon ordnad överstyrelse fanns ej ännu, utan vapnets styrka berodde mest av regentens personlighet.

Flottans betydelse blev påtaglig under nordiska sjuårskriget 1563–70. Utan en stark örlogsflotta hade Sverige aldrig kunnat hävda sig. Några av de största sjöslagen i Östersjöområdets historia utkämpades de kommande åren mellan svenska respektive dansk-lybska flottor. Trots blandade med- och motgångar innebar freden i Stettin 1570 att Sverige hade etablerat sig som Östersjömakt med besittningar i Livland (nuvarande Estland). Under de inbördes tvistigheter, som följde efter Erik XIV:s avsättning, råkade flottan i förfall. Det förföll också hastigt under Johan III och Karl IX. Huvuduppgiften för flottan under 1600-talets första hälft var att föra förstärkningar och förnödenheter mellan Sverige och Östersjöprovinserna. Det handlade om att upprätthålla förbindelserna inom det svällande svenska imperiet. Krig fördes fortsatt under 1610- och 20-talet mot polacker och ryssar. Flottans tredje blomstringsperiod inträffade under Gustaf II Adolf, Kristina och Karl X. Klas Flemings klokhet och energi bidrog förnämligast till flottans nydaning. En ordnad överstyrelse, Amiralitetskollegium, grundades 1617 och organiserades 1634; det ständiga båtsmanshållet, omkring 3 000 man, inrättades 1635. En skärgårdsflotta bildades och bestod 1643 av 150 mindre fartyg (lodjor). 1640 räknade stora flottan 40 skepp och 40 galejor, och dess bestyckning utgjorde omkring 1300 kanoner. 1654 hade skeppens antal ökats till 50. Karl XI:s förmyndarregering gjorde litet eller intet för att hålla flottan i tjänstbart skick; följderna visade sig i de olyckliga sjöstrider, som den utkämpade mot den tidens dugligaste sjömän, holländare och danskar.

1675 räknade flottan 27 rangskepp och 8 fregatter, med en bestyckning av 1 934 kanoner, men hade fyra år senare smält ihop till 16 skepp, utom fregatter och mindre fartyg. Med Hans Wachtmeisters kraftiga bistånd skapade Karl XI snart en ny, tidsenlig flotta. En lämpligare örlogshamn (Karlskrona) anlades, överstyrelsen flyttades dit från huvudstaden, och personalen ordnades så, att redan 1679 fanns 758 befäl och underbefäl samt över 11000 sjömän, flertalet indelte och roterande båtsmän, örlogsflottan hade vid konungens död (1697) ökats till 37 rangskepp och 8 fregatter, oberäknadt den i Stockholm förlagda galäreskadern. Under Karl XII:s krig kom flottan till stor användning och visade sig ock sin uppgift vuxen, så länge den underhölls, men sedan krigen börjat gå olyckligt och penningtillgången blev alltmera knapp, började för flottan en tid av tillbakagång. Med Sveriges fall från sin stormaktsställning började för svenska flottan en långvarig vanmakt. Frihetstidens män saknade dock ej god vilja att återupprätta sjövapnet, vilket synes av de många planer, som av ständerna uppgjordes till dess ordnande. 1756 fanns 24 linjeskepp, 12 fregatter och 26 mindre fartyg, med en bestyckning av omkring 2 000 kanoner. Samma år upprättades Arméns flotta. Gustaf III lyckades att för en kort tid återgiva flottan dess forna glans. Dess numerära styrka uppgick 1790 till 26 linjeskepp, 16 fregatter och 280 skärgårdsfartyg. Denna flotta förde 5 250 kanoner och krävde för sin bemanning 44 000 man. Överstyrelsen flyttades 1776 till Stockholm; fyra år senare inrättades generalamiralsämbetet i Karlskrona. Efter Gustaf III:s död vidtog åter en tid av förfall.

De kommande revolutionskrigen i Europa från 1792 hotade det neutrala Sveriges handel och svenska örlogsfartyg användes för konvojering ända till Medel­havet. Det var då som bekämpning av nordafrikanska piratfartyg blev aktuell. Sverige drogs 1805 med i Napoleonkrigen. De 11 linjeskepp och 6 fregatter, som utrustades 1808, utgjorde en föga livskraftig kvarleva från svenska flottans sista glansperiod. Den svenska skärgårdsflottan och örlogsflottan skulle under de katast­rofala krigsåren 1808–09 åter­igen göra tjänst. Situationen var svår efter förlusten av Sveaborg då största delen av skärgårdsflottan togs av ryssarna våren 1808. Trots det stred flottan med viss framgång mot ryssarna i skärgården och genomförde landstigningsoperationer – inte minst den stora expeditionen till Västerbotten 1809. Efter förlusten av Finland 1809 framstod flottans uppgifter inte längre lika självklara. Efter "stora flottans" (linjeskepp och fregatter) och "lilla flottans" (skärgårdsfartyg) sammanslagning (1824) gjordes tid efter annan fåfänga bemödanden att återupprätta sjöförsvaret. 1850 fanns 10 skepp, 5 fregatter, 9 mindre fartyg och 228 skärgårdsfartyg, av vilka dock en stor del var otjänstbar. Ångkraftens införande ledde ej heller till skapande av en stark flotta. Vid tiden för de första pansarfartygens byggande i Sverige (1864) bestod den av 7 linjeskepp, av vilka 2 med ångmaskin, 6 fregatter, av vilka 1 med ångmaskin, 7 korvetter, av vilka 3 med ångmaskin, 19 mindre fartyg, av vilka 12 ångfartyg, samt 169 roddfartyg. 1866 delades sjövapnet i en örlogsflotta och en skärgårdsflotta, men dessa flottor sammanslogs 1873 åter till ett vapen. Sveriges örlogsflotta var vid den tiden nästan förintad, materielen innefattade blott 4 stridsdugliga fartyg, monitorerna, och den ständigt tjänstgörande personalen hade under de närmast flydda 50 åren gång på gång i hög grad minskats. Dock ägde flottan i båtsmanshållet ännu en talrik manskapsstam.

Många kommittéer under 1800-talet var sysselsatta och många förslag har utarbetats till sjövapnets iståndsättande, men intet av dem har blivit bragt till utförande. Den plan, som åtminstone delvis ännu kan anses ligga till grund för flottans nybyggnad, uppgjordes av 1880–82 årens parlamentariska sjöförsvarskommitté. Enligt dess förslag skulle flottan efter 80 år bestå av 14 större och 10 mindre pansarbåtar, 80 torpedbåtar och 4 korvetter. Länge såg det ut, som om även denna plan skulle stanna vid blotta förslaget, men sedan 1896 års riksdag beviljade medel till byggande av 2 pansarbåtar av 1:a klass och en del övriga fartyg samt 1899 års riksdag till nybyggnad av 8 pansarbåtar med mera, började man kunna hysa förhoppning om planens förverkligande.

1900-1918

Marinen omfattar sedan 1902 både Navy (Flottan) (Navy) och Coastal Artillery (Kustartilleriet) under gemensam överstyrelse. Marinen utgjordes under konungen av chefen för Sjöförsvarsdepartementet, Marinförvaltningen, inspektören av flottans övningar till sjöss, marinöfverdirektören, marinöfverintendenten, marinöfverläkaren samt chefen för kustartilleriet. Då konungen så bestämmer, utövade chefen för Sjöförsvarsdepartementet under konungen och i hans namn befälet över marinen. Flottan utgjordes 1918 av följande fartyg, då de under byggnad varande medräknas: 15 stycken 1:a klass, 3 stycken 2:a klass och 7 stycken 3:e klass pansarbåtar, 1 pansarkryssare, 5 torpedkryssare, 10 jagare, 31 stycken 1:a klass och 14 stycken 2:a klass torpedbåtar, 2 minfartyg och ett antal undervattensbåtar samt utom nämnda "stridsfartyg": 1 chefsfartyg, övnings-, gnist-, verkstads-, lasaretts-, depå- och logementsfartyg med flera, tillsammans 16 till större delen äldre, för sina specialändamål omändrade fartyg. Sammanlagda tontalet av flottans stridsfartyg var omkring 95 000. Antalet kanoner var något mer än 500, varav 33 svåra, 140 medelsvåra och de övriga lätta. Summan av stridsfartygens indicerade hästkrafter uppgick till vid pass 300 000. Samtliga fartyg var byggda inom Sverige med undantag av några få torpedfartyg (jagare, torped- och undervattensbåtar), 1:a klass pansarbåtarna av Bergsund i Stockholm, Lindholmen och Götaverken i Göteborg samt Kockum i Malmö, 2:a och de flesta 3:e klass pansarbåtarna vid Motala verkstad, några torpedbåtar åå flottans varv i Karlskrona och Stockholm osv.

Flottans personal och materiel var fördelade på två stationer: Karlskrona och Stockholm, vardera lydande under en stationsbefälhavare. Under honom lydde närmast en chef för underofficers- och sjömanskårerna, tillika beväringsbefälhavare (vanlingen kallad "kårchefen"), en förvaltningsdirektion, hälso- och sjukvården, stationens krigsrätt med mera. Sjömanskårens skolor på stationen (rekryt-, korprals- och underofficersskolorna) var underställda nyssnämnda kårchef. Stationsbefälhavaren i Karlskrona var tillika befälhavande amiral och kommendant i Karlskrona fästning. Till hvardera stationen hörde ett varv med dockor, slipar, verkstäder, förråd med mera, vars chef i ekonomiskt hänseende stod omedelbart under Marinförvaltningen och vars verksamhet var fördelad på 6 departement: artilleri-, ekipage-, min-, torped-, ingenjör- och byggnadsdepartementen. Karlskrona varv sysselsatte då omkring 1 600 arbetare, Stockholms varv 500–600. Kontrollen över och redovisningen av kontanta medel, proviant, beklädnad och utredning med mera utövades av stationens räkenskapskontor, bestående av flertalet av stationens marinintendenter. Från 1918 ägde flottan en depå (mindre station) på Nya varfvet vid Göteborg, och en depå byggdes vid Gustafsvik nära mynningen av Ångermanälven.