West Nile-feber eller West Nile fever (efter engelskans West Nile = västra Nilen och fever = feber. Det engelska namnet används ofta även på svenska) är en infektionssjukdom som orsakas av West Nile-viruset som ingår i släktet Flavivirus i familjen Flaviviridae. Fåglar är den naturliga värden och viruset sprids mellan fåglar via myggor, vanligtvis myggor inom släktet Culex.

Symtom edit

West Nile Virus
 
Virus classification
Group:
Group IV ((+)ssRNA)
Family:
Genus:
Species:
West Nile virus

Vanligtvis uppvisar en infektion med West Nile viruset inga som helst symtom. I de fall då virusinfektionen ger upphov till symtom får den infekterade vanligtvis hög feber (>39 grader), huvudvärk och muskelsmärtor vilket varar i ca 1 vecka. Andra symtom innefattar utslag och svullna lymfknutor. I allvarliga fall leder infektionen till hjärninflammation och hjärnhinneinflammation vilket kan ha dödlig utgång. Dödligheten för de allvarliga symtomen ligger mellan 4-14 % och är högre för äldre. Många patienter uppvisar långvarig trötthet efter det att sjukdomen har gått över.[1]

Virologi edit

West Nile-viruset tillhör familjen Flaviviridae, där den ingår i släktet Flavivirus tillsammans med ca 80 andra virus. Andra kända sjukdomar orsakade av virus inom släktet Flavivirus är denguefeber och gula febern.[2] Virusets genom består av en enkelsträngad RNA molekyl med ca 11 000 nukleotider. I och med att arvsmassan är så kallat positive sensed så fungerar den som mRNA i den infekterade cellen. Virusets arvsmassa är inkapslad i en kapsid som i sin tur är omgiven av ett lipidmembran stulet från den tidigare värdcellen. Genetiska analyser av arvsmassan från olika West Nile-virus visar på förekomsten av två tydliga varianter: variant 1 som är spridd över hela världen, och variant 2 som endast finns i Afrika.[3]

Epidemologi edit

 
Global utbredning av West Nile viruset. (2006)

West Nile-viruset förekommer naturligt i Afrika, Europa, Asien och Australien och är där begränsat till områden med temperatur och fuktighet som de virusbärande myggorna är beroende av.[4] I augusti 1999 bröt viruset ut i New York (USA) då 59 personer identifierades som smittade. Mer än hälften av de smittade drabbades av hjärnhinneinflammation och 7 personer avled. Samtidigt rapporterades ett stort antal döda fåglar i området och både amerikanska kråkor (Corvus brachyrhynchos) samt exotiska fåglar på ett lokalt zoo identifierades som smittade med West Nile-viruset. Huruvida fåglarna introducerade viruset till USA eller om det skedde via en annan källa är ännu okänt.[5]

Viruset har idag rapporterats i 48 av USA:s stater men förekommer främst i den södra delen (Texas, Kalifornien, Louisiana). År 2012 bekräftades över 5000 fall av West Nile-feber i USA och mer än 200 dödsfall, vilket är det högsta antalet sedan 2003.[6] Andra kända utbrott innefattar Rumänien (1996 till 1997), Israel (2000) och Grekland (2010).

 
Fall av West Nile viruset i USA från 2012.

West Nile-feber i Sverige edit

West Nile-feber finns idag inte etablerat i Sverige. I Sverige finns naturligt förekommande populationer av Culex pipiens och Coquillettidia richiardii som i andra länder anses vara viktiga vektorer för West Nile virus. Fjorton andra inhemska arter av stickmyggor existerar i Sverige som anses vara eller är bevisade vektorer för viruset.

Behandling och förhindrande av spridning edit

Idag finns inget tillgängligt vaccin för människor mot West Nile-virus men flera varianter är under utveckling. Den stora utbredningen av sjukdomen samt att den kan fortleva i fåglar gör dock att en fullskalig vaccination troligtvis inte kommer vara kostnadseffektiv. För behandling av infekterade patienter finns ett antal antivirala medel som minskar virusets kapacitet att reproducera sig i värden. En bättre metod för att minska sjukdomens utbredning är att angripa virusets vektor: myggorna. Enklare åtgärder innefattar ändringar av den fysiska miljön, som exempelvis att ta bort stillastående vattenkällor nära bostäder, men även mer avancerad bekämpning som besprutning av myggornas habitat med insektsmedel kan drastiskt minska mängden myggor och därmed spridningen av viruset.[7]

Referenser edit

  1. ^ Grant L Campbell, Anthony A Marfin, Robert S Lanciotti, and Duane J Gubler 2002 West Nile virus. Lancet Infect Dis 2002, 2: 519–29
  2. ^ Structure of dengue virus: Implications for flavivirus organization, maturation, and fusion
  3. ^ Deubel V, Fiette L, Gounon P, et al. (2001) Variations in biological features of West Nile viruses. Ann N Y Acad Sci 2001; 951: 195–206
  4. ^ Grant L Campbell, Anthony A Marfin, Robert S Lanciotti, and Duane J Gubler 2002 West Nile virus. Lancet Infect Dis 2002, 2: 519–29
  5. ^ Nash D, Mostashari F et al. (2001). "THE OUTBREAK OF WEST NILE VIRUS INFECTION IN THE NEW YORK CITY AREA IN 1999". NEJM 344 (24): 1807–12. PMID 11407341
  6. ^ http://www.cdc.gov/ncidod/dvbid/westnile/index.htm 2013-02-25
  7. ^ Grant L Campbell, Anthony A Marfin, Robert S Lanciotti, and Duane J Gubler 2002 West Nile virus. Lancet Infect Dis 2002, 2: 519–29